Under mina dagdrömmerier har även ordet "prinsessa" yttrats så misstänker att detta är någon grym form av utsättningsterapi som mitt undermedvetna tycker jag ska gå igenom

På sistonde har märkliga tankar smygit sig på mig, kanske är det våren eller så har jag blivit officiellt cray cray, varsågod och tyckt till i kommentarsfältet.

Ok så detta: fantiserar om en vit fucking bröllopsklänning och en man som stolt tittar på en och typ vill gråta pga så fint. Ni ser inte detta men 50% av mig gör kräkljud och skriker att det är töntigt. Men ni vet, den _där_ kärleken. Har någon slags dagdröms-vanföreställningar och det går inte över.

Om vi tar detta att en man skulle vara _glad_ över att vara med _mig_ utan att redneck-farsa riktar ett gevär mot att hans huvud? Börjar tro att den patriarkala hjärntvätten kommit ikapp mig och att jag nu, på riktigt, börjat identifiera mig som kvinna och internaliserar allt detta som jag kämpat så hårt för att slippa.

Under mina dagdrömmerier har även ordet "prinsessa" yttrats så misstänker att detta är någon grym form av utsättningsterapi som mitt undermedvetna tycker jag ska gå igenom.

Eftersom jag nu bombarderas av min nyfunna kvinnlighet/hormoner har jag funderat lite på detta med tänkbara brudgummar och kommit fram till att jag träffat vadå en, två män som har någon form av äktenskaplig potential? Och då utgår jag ifrån tvåsamhetsnorm och typiska cismän och kan bara komma på ett par lämpliga snubbar?

Har någon tips på hur en tar sig ur detta/lämplig vårdform mottages det tacksamt.

Har fått mitt hjärta krossat så många gånger att patetiska kärlekslåtar är typ ett specialintresse

Har bedrivit noggranna studier av detta och kan berätta att det tar tre dagar innan det värsta är över. Tre dagar av att sniffa på kudden som luktar som dem, läsa igenom vartenda brev de skrivit och tycka att alla låtar som spelas på Lugna Favoriter är Våran låt. Tips från coachen: de flesta av de här låtarna handlar om deras husdjur eller barn eller morsor, det är inte Eran låt. Har fått mitt hjärta krossat så många gånger att patetiska kärlekslåtar är typ ett specialintresse. 
Sen, dag tre, gråter jag inte sådär jävla mycket att en kan börja misstänka allvarlig pollenallergi, är mest bitter och arg. Pang och så börjar Gloria Gaynor viska i mitt öra och detta, det är jag mitt bästa jag.

Hakim är en tönt

Hakim Hakim Hakim, din tönt. Hakim är snubben på jobbet som envisas med att hänga i köket och tigga klementiner, reta mig, knuffas, kittlas, ja bara vara allmänt dryg. Han gillar även att säga "För att jag är Hakim" eftersom han är lika vettig som Zlatan och i enlighet med sin idol tycker han är så awesome att han förtjänar att omnämnas i tredje person. Även andra tycker han är så gullig att de säger "För att du är Hakim". Hakim brukar även annonsera sitt ankommande i köket med armarna uppsträckta och ett "Hakim is in da house". Ni hör ju själva, urtöntig. Trots att tönten inte jobbar i köket envisas han med att äta lunch med oss sedan han upptäckt sporten "Reta Lisa" som i princip går ut på att han uttrycker liberala och/eller sexistiska åsikter och nöjt ser mig bli förbannad och skriker på honom. Det förekommer även mildare våld. 

Nu är det så att jag saknat Hakim när han haft semester för av outgrundlig anledning har jag ett behov av att - för att citera - "vara en såndära grottkvinna som slår männen i huvudet och släpar in dem i grottan". Nu vill jag inget annat än att släpa Hakim till närmaste stup och putta men det är lite samma, faktiskt.

Annat störande med Hakim är att när han ska ta på mig och jag rycker till tror han det är för att jag haft en fucked up uppväxt (vilket är sant) och inte för att jag kanske är obekväm med honom och inte för att han är man. Nu låter det kanske som att jag inte gillar beröringen men där har ni fel, jag blir alldeles varm när Hakim kittlas och masserar mig och ska kramas och knuffas, jag är bara inte så bäst på att uttrycka det.

Igår kom iaf Hakim tillbaka och han är det där jävla solskenet på en regnig dag och idag kallade jag faktiskt honom för "Solstrålen" efter att han försökt provocera mig hela dagen (utan framgång).

Och skulle du googla fram detta kära Hakim så fuck you, du är en tönt. (Och jag tycker om dig, det vet du.)

Jag vet, usch kräk fy, har mardrömmar om detta som sagt

Trodde att mardrömmarna om tvåsamhet slutat nu när jag slutat ligga med den där killen med varma ryggen but no, för andra natten i rad vaknar jag med ångest och ett stort hål.

Som jag nämnde förut började det med Adam. Adam höll mig i handen (han har de bästa händerna) och berättade att han skulle försöka hitta sin egen inre röst när han reste bort, bara göra saker för sig själv. Orden studsade runt i mitt inre och när jag åkt två av de sju stationerna från Adam hem till mig visste jag vad jag ville göra.

Av någon kryptisk anledning tyckte min inre röst att jag skulle ta t-banan hem till en kille jag träffat på en fest kanske tre år tidigare och som jag småflirtat lite med bara på skoj. Jag ba yolo och så åkte jag dit.

Tack inre röst, du är sämst. Hör du det Adam? Den inre rösten ställer bara till med problem.

Tekniskt sett låg jag med någon annan vid den här tidpunkten men aja, nu satt jag i soffan hos en främling och ville dö av awkward pga vad fan höll jag på med? Det är inte friskt hur obekväm jag är med att umgås med människor jag inte känner och ändå så satt jag i det där soffhelvetet och försökte lista ut om vi skulle kyssas eller hur en nu gör för att börja ligga. Det är ett under att jag lyckats ha sex med någon alls egentligen.

Grejen med den här killen var att det bara skulle vara kul och kanske bra sex, inget annat. Inga känslor, ingen ångest, inget förhållande. Min inre röst ljög. Det är inte ens första gången så shame on me.

Vet inte exakt när men en kväll i höstas har jag bra sex, lite multipla orgasmer och allmänt bra, men efteråt gör det ont inuti. INUTI. Ni vet vad jag menar va? Det enda jag sagt om killen till mina vänner fram till denna punkt är att han är ett fantastiskt ligg. Får panik. Några dagar efter det skickar jag ett helt värdelöst sms utan någon vettig förklaring till varför vi ska sluta ligga med varandra, vi bara ska det. Till mitt försvar: ville inte skriva "Sorry att jag förstör det här men jag vill mer än bara ligga". Nope. Patetiskt. Det fick bli det värdelösa smset.

Allt är frid och fröjd, jag ligger med andra och är mitt vanliga slampiga jag. Det tar kanske två dagar. Heja mig.

Några veckor senare möter jag på det fantastiska ligget och några dagar efter det äter jag middag med honom och så ligger vid med varandra igen. Skillnaden är att jag vet att jag har känslor för honom, jag bara vägrar erkänna det. Och ungefär här börjar mardrömmarna.

Drömmer om de små fjantiga detaljerna i tvåsamheten och ni anar inte ångesten när jag vaknar. Trodde jag nött bort all längtan efter det och att jag var immun mot sådana känslor. Vill ni veta hur illa det är? Har gjort en lista med låtar om rymden - pga han gillar sånt - som jag funderat över att göra till en Spotify-lista bara för att han gör mig typ varm inuti? Jag vet, usch kräk fy, har mardrömmar om detta som sagt.

Nu till det värsta då: Det är inte besvarat. Chansen att jag skulle få en Spotify-lista är ungefär 1/1000. Bara för det gjorde jag iordning listan, varsågoda: Fly me to the moon

Dag 6

Vaknar av att AG sjunger "städa städa varje fredag" och undrar när vi ska börja städa bort julen.

Bara för att du petar till mig med ditt morgonstånd betyder inte att vi ska ligga, eller att jag blir det minsta sugen faktiskt

Imorse blev jag petad av ett morgonstånd och fick ett "förlåt". Den här människan är fantastisk. Innan jag uppfattade ursäkten tänkte jag något i stil med "jaha ja just ja, nu ska vi väl ha sex" och bara accepterade det rakt av. Blir du petad av ett morgonstånd brukar det ta vadå, några minuter innan du har en penis inuti dig? Det är anmärkningsvärt att jag aldrig ifrågasatt det här och frågat mig själv om jag ens vill ha sex. Kan som regel säga att jag är ganska opepp på att ligga bara för att någon petar till mig med en erigerad penis, oavsett hur upphetsande penisar kan vara, så varför i all världen går jag med på att ha sex när jag är halvljummen och egentligen hellre skulle pussas lite eller kanske sova? Får upp minnesbilder där jag har morgonsex med diverse killar som sådär käckt petar till mig med sin penis för att visa att de är "redo" och jag inombords gör någon slags känslomässig axelryckning och putar till lite med rumpan och ba "mm visst, stoppa in den du". Wow, kul engagemang. Hur ofta har en egentligen sex bara för att ens partner har lust med det?

En väldigt häftig grej hände när jag pratade om att "ställa upp" med den här sexpartnern: båda konstaterade att det är helt värdelöst att ha sex bara för att den andra vill och att båda gjort detta med tidigare partners bara för att. Bara för att? Borde verkligen ha högre standard än såhär. Det känns så bra och viktigt att faktiskt få samtycke - och inte bara det - att känna att den här personen verkligen verkligen vill ha sex och att jag vill det. Bara för att du petar till mig med ditt morgonstånd betyder inte att vi ska ligga, eller att jag blir det minsta sugen faktiskt. Varsågoda att anteckna.

Jag älskar någon med tribaltatueringar och AIK-flagga och högar med porr och inget annat i kylskåpet än öl och snabbmat

En glittrig guldtröja och rutiga byxor är mina bästa kläder. Var 30:e sekund under hela kvällen kommer jag att tänka på hur tjocka och dallriga mina armar är, förutom kanske den där halvtimmen när jag spelar Tekken och spöar de tuffa grabbarna. Button mashing är bästa strategin, oavsett vad någon säger. Sätter mig på sängen mellan två killar jag känner igen från lågstadiet - det var de som klottrade på skolan och var coolast på mellanstadiet. Jag går kanske i nian? Den ena är snygg och charmig - är helt säker på att han har en flickvän - och den andra vet inte hur en pratar med tjejer. Självklart försöker jag hångla med den snygga och charmiga men sitter helt plötsligt ensam med den andre, den tuffa men uppenbart oerfarne. Jag är full på hembränt och coca-cola, lutar huvudet mot väggen för att försöka världen att stå stilla och då ser jag det. Blicken. Den här killen gillar mig. Ni vet blicken? Han söker efter något hos mig, försöker hitta in i mina ögon och kyssa mig. Blundar och tar ett djupt andetag. Ställer mig sakta upp och hånglar upp den där killen i hörnet som är snygg men hopplöst barnslig. Hela tiden tittar de där ögonen på mig, han lutar sig tillbaka och tar en öl.
 
Några dagar senare lägger killen som inte vet hur en pratar med tjejer till mig på icq. Minns ni icq? Det är lite som fb-chatten fast utan alla statusuppdateringar i bakgrunden. Kan inte minnas vad hans första ord var men minns nicket, tyckte det var otroligt töntigt och så hade han en bild där han åker cross? Nej nej nej. Jag var så otroligt dryg. Minns inte hur eller varför men en dag bestämmer vi att vi ska träffas. Han får mitt nr. Vet precis var han bor (gården mittemot) och när jag väl kommer dit är jag inte alls lika tuff eller dryg. Knäna skakar och varje gång jag kommer några centimeter för nära upphör min andning. Tror inte ens vi kysstes då, men jag sov över och var alldeles svettig för att jag hade alla kläder på mig under täcket. Minns att jag vaknar och ser bilderna på utvikningstjejer och en gigantisk AIK-flagga i alldeles för skarp morgonljus. Det är lite av ett skämt, en jättearg feminist ligger i sängen och skedas av en uppenbar mansgris. Hur blir det ens så?
 
Vi spolar framåt i tiden. Minns inte vad som var mina bästa kläder nu men det måste ha varit något hopplöst. Alla mina kläder i den här åldern är hopplösa. Vi är lite äldre och nu har vi kysst några gånger, setts på några fester till och alla utom jag vet om att vi är ihop. Han har precis flyttat hemifrån (några gårdar bort, de röda) och jag ska komma dit och göra... ja, det vet jag inte riktigt, men vi ska umgås. Det är fortfarande så att all min dryghet försvinner sekunden han kommer för nära och allt jag tänker på är att kyssas. Vet inte varför men några centimeter är avgörande för mitt försvar. Utvikningsbilderna är utbytta mot en giganstisk hög porr på vardagsrumsgolvet. En trave. Och han visste att jag skulle komma förbi. AIK-flaggan är kvar. Vet ni varför jag stannar? Han tittar fortfarande på mig med den där blicken, som om jag är något fantastiskt och värdefullt.
 
Har armar och ben (och kanske ansikte och bröst och rygg) fulla med nya och gamla skärsår och känner mig långt ifrån värdefull. Hatar mig själv. Spenderar nätter med att rista in min smärta. Men genom de där ögonen ser jag mig själv för första gången. Han håller upp en spegel och det jag ser är värdefullt. I en lägenhet full med maskulinitet finner jag värde och det är då som jag för första gången jag känner det. Jag älskar den här människan. Jag älskar någon med tribaltatueringar och AIK-flagga och högar med porr och inget annat i kylskåpet än öl och snabbmat.
 
När vi lägger oss under täcket den kvällen (den här gången har jag inga kläder) stirrar jag upp i taket och säger det, "du fattar att jag älskar dig va?" Allt han säger är "ssch, sov nu" men jag vet att han ler och att han älskar mig tillbaka, fråga mig inte varför, jag bara vet.
 
Vi spolar fram tiden lite till, mina kläder är inte fullt lika hopplösa och han ringer mig mitt i natten. Gråter. Skriker. Säger att jag varit otrogen. Och jag som inte ens visste att vi var ihop. Hur länge hade vi varit det? Flera år kanske. Hur många andra har det funnits? För många.
 
Den enda jag egentligen ångrar att jag sårat är den här killen med tatueringarna och det fåniga icq-namnet. Kan fortfarande känna hur han håller upp den där spegeln för första gången och visar mig vad alla andra ser, det jag inte visste fanns inuti mig. Värde.

T-Centralen

Varje vardagsmorgon kliver jag upp klockan fem, brukar ha vaknat till lagom till att ta 7:13 tåget härifrån.

Dag 2: Jag längtar efter kärlek varje dag, det tror jag alla gör

300 besökare igår natt på mindre än en timme, den bekanta känslan av scenskräck låste sig fast när Kamile ringer och gråter. Hon har läst och längtan har bitit sig fast. Längtar ni också? Jag längtar efter kärlek varje dag, det tror jag alla gör.
 
Minns när Kasper, min brevvän, skrev ett långt mejl och citerade Bob Hansson som påstår just det - alla längtar efter kärlek. Orden satte sig fast och jag bär med mig dem varje dag. Ibland när twitter-ägg är otrevliga händer det att tanken slår mig "de söker bara kontakt, HÖR mig, SE mig" men det är aldrig mitt ansvar att faktiskt göra det.
 
Min fina tanke idag är Kasper, oändligt skäggig och rödhårig och allmänt ruffsig, med så glada ögon och mjuk röst. Jag vet att om jag vill, och behöver, kan jag skriva ett långt mejl och få ett alldeles fantastiskt svar från ett (föreställer jag mig) nedsläckt rum i Uppsala där det alltid står en kopp varm te brevid datorn.

Dag 1: Nu tror ni kanske att kärlek är det bästa jag vet, men så är det inte, det är bara just den här ryggen

Ni vet den där ihåligheten i bröstet som ibland spänner till och förlamar en? Glaset är halvtomt. Mitt glas. Halvtomt. Hur blev det såhär?

Det är årets första dag - 1 januari 2014 - och istället för att berätta varför just jag är ett ihåligt skal tänkte jag göra precis motsatsen, jag ska berätta om något som gör mig glad. Lycklig. Bara en liten sak, varje dag. (Kanske berättar jag om hålet också, men inte idag, kanske imorgon.)

Börjar med det första jag kom att tänka på.
En ryggtavla, lätt framåtböjd och lite hårig. Vinterblek och otroligt varm. Böjer mig fram och lägger läpparna emot den här ryggen och axlarna, anar en svag doft och känner den omänskliga temperaturen tränga in genom mina läppar, långt långt in i kroppen.

Hur förklarar jag att en ryggtavla får mig att le? Bäst är den om jag får ligga bakom och skeda och lägga kinden emot den (fast det vet inte han). Nu tror ni kanske att kärlek är det bästa jag vet, men så är det inte, det är bara just den här ryggen.

Har ni någonsin träffat någon med en ovanligt fin egenskap och just de har en kroppsdel eller lukt eller ett ljud som gör dem sådär extra speciella? Så, det är precis så.

Sist jag var ledsen sa Jeanette åt mig att jag skulle behöva Adam, och så är det, skulle behöva Adams armar eller den här ryggen. Får en behöva andra människors trygghet och kroppsdelar? Åh, jag vet inte alls.

Adam reser världen runt och finner sig själv och lämnade mig med att försöka följa min egen inre röst och det var lite så jag lärde känna den här personen med den fantastiska ryggtavlan - det första jag gjorde efter att ha sagt hejdå till Adam och önskat honom lycka till med sin färd var att åka till Zinkensdamm och kyssa någon som egentligen var en främling.